...de blixtrar och blixtrar, ideligen, vissa dagar. Men vad lyckas de åstadkomma?

De lyckas ju aldrig få till bilderna i rätt ögonblick - och är de så taffliga så vänder jag rumpan till, som på bilden ovan.

Den lilla försökte fota mej en dag, hon låg på golvet och siktade - resultatet ser du nedan...

Fast håll med om att mina tassar är vackra, gräddvita och fluffiga som de är - men deras makt kan ingen ta miste på...

Jag vände mig lite för mycket i sömnen en dag, så de lyckades klura ut mitt hemliga gömställe...tyvärr.

 Annars sover jag ofta på den där kudden ni kan skymta till vänster - den är så stor att jag kan sträcka ut mig hela halvmetern lång, som jag är. Och mjuk och fluffig - tur att de lagt den på golvet!

De leker mycket med mej också - både den tjocka, och han hussen har fått smaka på mina tänder när jag är på det humöret - det gillar de...

...tycker att du börjar lära känna mig riktigt bra nu - de tycker att de kan se när jag är busig, så nu går det inte längre att sitta och lura bakom ett hörn för att överfalla dem när de går förbi...

Jag har börjat se deras rutiner också - matte ska vakna kvart över sex på morgonen, så jag väcker henne en minut innan, varje dag. Det tycker hon är helt fantastiskt...så? Jag är ju katt, vad väntar hon sig?

De tycker också att det är fantastiskt roligt att sätta handen på min mage när jag är busig, så då gör jag dem en tjänst, och biter och river dem litegrann - då skrattar de högt!

De börjar visa sig att de är att lita på, de här ny människorna.

Idag har jag fått en ny matskål, för den mörka lyckades slå sönder min gamla snygga, som matchade underlägget. Klantigt, sa "matten".

De har varit köpt ett klösträd åt mig idag också, så jag ska ha en alldeles egen koja och utsiktsplats att hålla mig till.

Jag har visat dem att jag kan apportera saker, och de är väldigt imponerade. De kastar plingbollen om och om igen åt mig...

Han som kallar sig husse säger att jag är som en hund...men - Duh! Jag är ju en ragdoll....!?! Den hundigaste katten, sägs det. Fast jag vet inte...jag är ju den jag är, jag...katt!

...hon som har börjat kalla sig "min matte", blixtrar ideligen med en apparat, jag tror de kallas "kamera". Hon tror att hon är superbra med den, men hon har inte räknat med att det är en smart katt hon har att göra med...

Bilderna nedan tycker jag talar för sig själva...usel kvalitet! Hade jag bara fingrar skulle jag göra det mycket bättre själv!

Fast då skulle ni ju gå miste om min skönhet...Så...varsågod!

För övrigt så kan hon känna sig blåst på sin fåtölj, också - finns det en fjäderfylld dyna lagom högt över golvet, så är det väl regenten som ska ligga i den?!?

...i mitt nya hus. Människorna är snälla än så länge...

De bjuder på god mat, de håller rent i min låda så jag slipper trampa i kiss och bajs när jag ska dit. Dessutom är de väldigt lydiga och gör som jag vill när jag kräver att få bli klappad.

De pratar mycket med mig också - varenda gång jag jamar så är det nån som svarar.

Den lilla börjar också lära sig hur man ska vara med mej - inte bära när jag inte vill, klappa när jag kräver det, och leka ibland. Fast hon tycker att jag ska springa och jaga en fånig fjäderfjutt, och det har jag inte särskilt stor lust med. Hoppa högt kan jag gärna göra, däremot...

rekognosering av det här märkliga huset. Huset var lugnt, för den mörkhåriga hade inte stigit upp ännu, den lilla och den tjocka hade försvunnit ut. Jag smög mig uppför trappan, steg för steg. Lite rädd var jag eftersom det brukar knaka så ohyggligt däruppe...jag visste ju inte vad det kunde bero på...

I alla fall - jag hittade en trevlig plats att vila på, det var både mörkt och undanskymt. Så, när den skäggige började vandra omkring och ropa mitt namn: "Sting! Stiiiing!!! Kisskisskiss...var är duuu?" brydde jag mig inte om att svara. Han gick flera varv i huset, men jag hade det så bra där jag var. Den skäggige blev mer och desperat (det hördes på rösten) och till sist gick han också ut. När han kom in igen gick han runt med en lampa i handen och lyste överallt under sängar och i skrymslen...men jag gömde mig bakom en hoprullad matta så han inte såg mig....Så, då fick jag vara ifred.

Plötsligt började här lukta mat, det luktade så gott så jag bestämde mej för att gå ner till den skäggige och se vad han pysslade med. Han hoppade högt när jag jamade högt bakom honom, och fick sen ett stort bekymmer för att få bort alla fluffdjur som satt i pälsen på mej...*fnys* - de kunde jag väl tvättat bort själv...Fast då fick han ju nåt att göra, i alla fall...

Sen, när jag ätit gott och gått på lådan, sökte jag upp det mysiga mörka stället igen.

När den tjocka kom hem var jag ju tvungen att gå ner och hälsa på henne. När jag befallde dem att leka skuttade de genast iväg och hämtade min fjäderpinne, så jag fick motionera litegrann. Lydiga människor, det här!

...i det här nya huset. Det var väldigt tyst och lugnt igår kväll, när den där lilla människan gått och lagt sig. Den tjocka, och den skäggige satt i soffan och tittade på tv:n, så då vågade jag mig fram för att rekognosera lite mer. De tyckte det var jättetrevligt att jag kom fram till dem och lät dem klappa mig. De verkade trivas med det. Och jag har fått äta lite lyxmat också, så det börjar verka rätt okej det här stället....

Idag tar jag det lugnt, jag ligger kvar i badrummet så länge, så får de komma till mig och betyga mig sin vördnad. Jag kanske kommer ut ikväll...

...att presentera sig?

Sting heter jag. Eller närmare bestämt Ragga Sting.

Jag har precis skaffat mig nya människor - eller, kanske det är så att de har bestämt att de ska vara mina nya människor...?

Jag är i alla fall två år gammal (fyller på tisdag!), och är av den ädla rasen ragdoll. Mina ögon är safirblå, och min päls är vit och brun...ni kan titta på bilden till vänster...Visst är jag vacker?!?

Det här nya stället jag har kommit till - flyttade hit igår - är ganska läskigt. Det luktar konstigt, människorna låter helt annorlunda än mina gamla människor, de pratar konstigt och luktar konstigt, och ingenting är som det brukar...eller jo, faktiskt - en sak känner jag igen! Det finns en toalett här, där sanden luktar precis som hemma. Så....jag håller mig till den...så länge.

Fast människorna här verkar vilja mig väl, i alla fall. De verkar tycka att det är trevligt när de får tillåtelse att klappa mig och klia mig under hakan. Så...det kanske blir bra, ändå!